(арыгінальны шведскі тэкст Ё. Рутэберга)
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattig, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog.
Här, här, i klar som mulen tid.
Med lycka hård, med lycka blid.
Det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.
Vem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod.
Då kriget röt från dal till dal.
Då frosten kom med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land.
Vårt öga ser det här,
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där.
Vårt fosterland det är.
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land.
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.
Din blomning , sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.
| Наш край — беларускі пераклад
Наш край, наш край, наш край радной, -
О, гук, усіх гучней слоў!
Чый камлюк, які расьце над зямлёй,
Чый брэг, які ўстае над вадой,
Каханей гор і берагоў
Роднай зямлі бацькоў?
Ідзі, напышлівы чужавер,
Ты звону злата рад!
Наш бедны край пануры і шэры,
Але нам узоры гор і шхер -
Уцеха, саладзей усіх атрад,
Неацэнены скарб.
Нам люб струменяў нашых румз,
Раўчукоў беглых звон,
Аднастайны шум лясоў,
Святло зорак, празрыстасць вечароў,
Усё, усё, чым слых быў здзіўлены,
Чым погляд быў палонен.
Тут з думкай, з плугам і з мячом
Бацькі хадзілі ў бой,
Тут ноч за ночу, дзень за днём
Народны дух палаў агнём -
У згоду з лёсам,
У барацьбе з лёсам злым.
Хто лик народным бітвам вёў,
Калі ўсё ізноў і ізноў
Вайна неслася з дола ў дол,
Мароз і глад за ім прыйшоў, -
Хто мерак разьлітую кроў,
Цярпенне і каханне?
Так, тут, вось тут тая кроў цякла,
За нас цякла тады,
Душа народа тут квітнела
І цяжкім уздыхам выйшла
У даўно пройдзеныя гады
Пад цяжарам працы.
Тут - наша ўсё, тут - светлы рай,
Уцеха нашых дзён!
Як рок жорсткі ні катуй -
Ён усё пры нас, родны край.
Што ж нам кахаць яшчэ паўней,
Свяцей і гарачэй?
І тут, і тамака блукае погляд,
Я руку працягну -
Зірні на радасны прастор,
Прэч берагі, прэч рабізна азёр,
Зірні на ўсё, як я зірну
На мілую краіну.
І хай на нас пральецца сьвятло
З цвержы залатой,
Хай стане жыццё гульнёй планет,
Дзе сьлёз не льюць, дзе ўздыхаў няма,
А усё - убогі край радной
Мы ўспомнім з нудой.
О, край, шматазёрны край,
Дзе песням няма ліку,
Ад бур апора, надзеі рай,
Наш стары край, наш вечны край,
І галеча твая светлая,
Адважней, не хмуры чала!
Ён заквітнее, твой бедны колер,
Стрэслы ганьбу кайданоў,
І нашай пэўнасьці вота
Табе даруе бляск і святло,
І наша песьня даімчыць свой кліч
Да будучых стагоддзяў.
|
